Efter tre dagar fullspäckade av vandring i Kazbegi har jag nu smitit iväg till Armenien och byn Dilijan. Mer om det inom kort! Med mig i bagaget från vandringen har jag några fantastiska naturupplevelser samt en del skrap-, skär- och skavsår..

Dag 1 – Gergeti Trinity Church & Glacier – 20km

Den första dagen var tanken att jag skulle gå en nätt liten dagstur på ca 22km, dock utan så många höjdmeter för att vänja kroppen. Dock så var bussen som skulle ta mig till dalen där leden började fullbokad så istället tog jag en led som började från mitt hostel upp till glaciären Gergeti och Mt. Kazbek. Då leden startar på 1800m höjd och går upp till ca 3700m tänkte jag att jag går så länge kroppen känns okej. Det visade sig dock inte vara något större problem och jag kände knappt av den tunnare luften. Så det blev en lite tuffare och längre vandring än tänkt då vi nästan gick upp hela vägen till glaciären. Ett fåtal höjdmeter från glaciären svepte det dock snabbt in tät dimma och regnmoln så vi bestämde oss för att vända tillbaka. Jag skriver vi för halvvägs upp fick jag sällskap av en rysk tjej vid namn Marina som hade ungefär samma tempo (och dåliga humor) som mig..

På vägen upp till glaciären, efter ca en timmes rejäl uppförsbacke, passerar man ett väldigt känt landmärke här i Georgien, en kyrka vid namn Gergeti Trinity Church. När jag vandrat cirka 30 min ser jag en hund som ser ut tillhöra några vandrare en bit bakom mig, den springer vant fram och tillbaka på stigen och helt plötsligt är den vid min sida och studsar runt. Efter lite obligatoriskt gosande så följer den mig som om vi varit hund och husse sen valpåren. Lite smått distraherad av den magnifika naturen och hunden märker jag att istort sett är ute och knatar i en bäck och att det börjar bli rätt blött om fossingarna, samtidigt har leden blivit oförskämt svårnavigerad. Till och med min följeslagare börjar tveka vart han ska sätta sina lurviga tassar och jag inser att jag på något sätt gått ifrån leden (eller snarare att leden gått ifrån mig). Jag vänder tillbaka samma väg som jag kom och börjar tänka att hundens ägare nog har blivit lite oroliga vart deras hund tog vägen. Jag kommer upp lite i höjd och kommer upp på leden igen, hundens ägare ser jag dock inte skymten av. Jag tänker att de kanske gått upp mot kyrkan och letar efter sin hund där. Väl uppe vid kyrkan syns inga hundägare till och hunden börjar istället vant springa runt bland folk och tigga mat eller bara lite kärlek. Lite smått förrådd och svartis går det långsamt upp för mig att hunden sannolikt bara är en gatuhund som spontant följer med vandrare upp till kyrkan, i brist på annat att göra. Jag trycker undan de smått galna tankarna på att adoptera honom och börjar istället den långra vandringen upp mot glaciären där jag senare träffar Marina när jag sitter och byter mina blöta strumpor.

 

 

 

 

 

 

Dag 2 – Truso Valley – 22km

Dagen börjar med en skumpig bussresa som tar oss ca 30 min sydväst om Kazbegi till dalen Truso. Med på bussen är ett ungt par från Israel som jag snabbt blir bekant med och vi kommer att vandra hela dagen tillsammans. Dalen ligger vackert belägen mellan gröna lummiga berg och innehåller en del exotiska inslag i form av två kloster, ett par nästan helt övergivna byar, flera gamla fästningar, ryska gränsen med beväpnade gränsvakter, en iskall damm med naturligt kolsyrat vatten, stora kalkstensbildningar samt en mineralvattenskälla som fått för sig att den är en gejser. Dagen förflöt utan några märkvärdigheter tills vi var på väg mot bussen igen då himlen plötsligt öppnade sig med hällregn och åskväder. Vi tog oss till närmsta kloster där munkarna snällt släppte in oss och lät oss vänta ut ovädret. Det kändes att de kanske inte var helt bekväma med oss där och det stod alltid någon och nervöst vaktade oss. Jag var dock lite för upptagen med deras nykläckta små hundvalpar för att fundera på varför. De såg dock lättade ut när regnet avtog och vi begav oss. Kanske hade de några nunnor från klostret intill på hemligt besök..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dag 3 – Juta Valley to Roshka, via Chaukhi pass – 18km

Tredje och sista dagens vandring var också den mest påfrestande mentalt och fysiskt. Då leden tog mig till en annan dal på andra sidan ett pass så fanns ingen möjlighet att komma tillbaka till Kazbegi. Därför plockade jag ihop allt mitt pick och pack och sade ajöss till Kazbegi så jag kunde åka tillbaka till Tbilisi dagen efter. Mina israeliska bekanta från gårdagen hade bokat in sig på samma buss som mig igen så vi tog återigen sällskap. De skulle dock övernatta i Juta-dalen så de gick bara till passet och vände sedan tillbaka.

Jag visste att det skulle bli en lång dag då själva leden var ca 18km och jag var tvungen att gå över ett brant pass på 3350m höjd och sedan ned igen på andra sidan. Vi gjorde det dock till en jobbigare strapats än det hade behövt bli.

Leden upp mot passet var lättvandrad, runt lunchtid hade vi redan nått början på passet. Där vart det dock genast svårare att följa leden och vi hade lite olika åsikter om vart vi skulle gå. Efter lite kompromissande från allas håll valde vi en väg upp mot passet som vi tyckte verkade vettig. Det vi inte visste då var att vägen vi valt ledde till en väldigt svårforcerad sista bit över passet, med andra ord – ren klättring. Det såg inte så brant ut på håll men när vi kom närmare insåg vi att det nog inte skulle bli så enkelt som vi hade trott. Det som låg emellan oss och leden var ett rätt brant parti med vass skiffersten som inte heller är det mest stabila materialet att klättra på. Men vi valde ändå attt fortsätta då vi skulle ha förlorat ca 2h på att gå tillbaka till leden. Jag som är rätt höjdrädd och inte direkt någon klättermus var inte särskilt bekväm med klättringen, detta låg en bra bit utanför min comfort zone. Efter att ha klättrat upp en bit så vart det dock ännu svårare och jag fick ta några djupa andetag för att kunna fortsätta, det var för sent att vända tillbaka, det fanns bara en väg och det var upp. Efter lite om och men och några skärsår från de vassa stenarna lyckades vi alla komma upp på passet välbehållna, dock rätt tagna och smått shockade. Lätt att vara efterklok såklart men så här i efterhand hade det nog varit värt 2h omväg..

Resten av dagen förlöt utan några komplikationer, dock rätt trött i knäna efter 1800 höjdmeters nedförsbacke till byn Roshka – där jag väldigt tacksamt tog in på ett guest house.

Har ytterligare en hundhistoria att berätta 😉 Efter ca en halvtimmes vandring i Juta där bussen släppte av oss kom vi till en campingplats där det låg en svart liten hund och vilade. Jag kunde såklart inte låta bli att klappa lite på den innan vi gick vidare. Efter 2-3h vandring och många kilometer senare när vi började närma oss passet tycker jag mig skymta något svart bakom oss, och mycket riktigt är det hunden från campingen som hade vilat klart och kanske ville ha lite sällskap och motion. Hon blir snabbt en del av gruppen och springer före och visar stolt vägen. Uppe vid passet där vi går fel springer hon ändå före men försvinner sen bland de branta klipporna. När vi efter mycket om och men klättrat upp på passet och kommit över på andra sidan syns inte hunden av och jag sänder en tanke till henne att klarade sig då det var väldigt brant. Dagen efter när jag sitter i en bil på väg mot Tbilisi i sällskap med några österrikiska studenter som också varit och vandrat i området börjar jag glatt berätta mina hundhistorier. En av studenterna avbryter mig när jag berättar om hunden från gårdagen som försvann vid passet. Hon berättar att de hade stött på samma sällskapliga lilla hund på andra sidan passet vid en liten damm. Hunden hade alltså tröttnat att vänta på oss, klättrat upp på passet, ned på andra sidan och sedan glatt sprungit runt bland folk där nere som om det var helt naturligt. Vilket det ju tydligen också var för den hunden..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 Replies to “Tillbaka till värmen igen

  1. Vad otroligt vackert och grönt det är! Förstår att du var lite skakis där ett tag, det hade jag varit oxå…

  2. Uj uj uj, Micke, vilken resa….jorden runt…en annan har ju fullt sjå att ta sig Väsman runt!
    Känns betryggande att du är en sådan flitig kyrko- och klosterbesökare, hahaha!
    Sympatiskt att du skickar med en karta, också, annars hade man ju varit helt lost in the pancake…
    Hey, be careful out there!!
    Gonäshälsningar från tant Barbro

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.